shanghaibylisa

Nu är jag hemma i Sverige igen..

Det är konstigt, och litegranna skönt. Men bara litegranna skönt. Jag inser att det som jag saknat mest med själva landet sverige faktiskt inte är så viktigt alls. Svenskt godis, ätit det en gång sen jag kom tillbaka (föruom sjukt mycket julgodis på julafton då, det var nästan ett skämt så mycket som jag tryckte i mig). Svensk mat, har bara käkat julmat i en vecka nu och kräks snart på det. Svensk luft och natur, det är ju för kallt för att ens tänka på att ta en riktigt lång strandpromenad. Jag dör. Sverige kanske helt enkelt inte är något för mig, i alla fall inte just nu.

Dagarna här hemma har spenderats med mina bästa vänner, familjen/släkten, och med gänget.
Det enda som verkligen är värt att sakna.

Jag saknar redan Shanghai sjukt mycket, nästan lite sådär depressions-mycket. Så att jag ligger inne på mitt rum och deppar, jag skäms lite.

2 veckor kvar i kalla Sverige nu i alla fall, sedan drar jag och Hannah till Australien för lite skönt sommarhäng i 2 månader, jag fattar det knappt. Men så är det i alla fall.

Först blir det lite visum-fix till vårens Kina i Göteborg, måste ha ett visum som tillåter flera inresor, eftersom jag ska till Kalifornien i vår med familjen och även hoppas att få lite pengar över till att dra en svång till Sydkorea eller liknande (kanske inte är så smart att åka dit just nu dock.. ) Kanske får dra till något annat land, någonstans det är billigt.. kanske kambodja, indien eller vietnam? Nej nu ska jag inte slänga ut mig saker jag inte har någon aning om hur det kommer att bli. Jag är så nöjd ändå, men man kan alltid drömma.
Sen måste man göra någon slags lungröntgen i just göteborg också för att få visum till Australien när man bott i Kina mer än 3 månader så det måste jag göra på onsdag. Konstigt tycker jag, men sånt är väl livet.

Imorgon Göteborg med tjejerna, på onsdag Göteborg med hannah, det är rätt bra dagar det.

Jag har en fin sak som jag vill dela med mig av också. 

If you can keep your head when all but you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you
But make allowance for their doubting too,
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated, don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise:

If you can dream–and not make dreams your master,
If you can think–and not make thoughts your aim;
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same;
If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build ‘em up with worn-out tools:

If you can make one heap of all your winnings
And risk it all on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breath a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: “Hold on!”

If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with kings–nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you;
If all men count with you, but none too much,
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it.